| 28 mars
Varje kväll ger jag mig med mina vänner och min
familj iväg till den stora tunnelbanestationen här
bredvid. Jag känner redan folk där, i alla åldrar och
av alla sorter. De kommer med pallar och småprat.
Vi funderar på att göra upp en beredskapsplan: i alla
fall försöker vi gå igenom de många möjliga sätt
som vår situation kan utveckla sig på. Knappast
något kan vara bra för oss, vanligt folk som inte
längre kan tro på någon och som inte längre har
mer än några dollar i väskan och mängder av dåliga
erfarenheter. "Vi är åtminstone inte
patetiska", säger
jag, "och våra barn blir inte bortskämda."...
Jag
säger rentav: "Min dotter kommer att bli en
sällsynthet, en äkta och opolerad serbisk skönhet,
som är beredd att dö för ingenting, det är väl något
för vissa kulturer att älska?" För dem som är
rädda
för blixt och dunder kommer det att bli så
upphetsande att se en jeansklädd mager tonåring
som inte är rädd för bomber.
Jag ser Jamie Shea på NATO:s presskonferens,
han är fruktansvärt exakt, man hör honom, man hör
alltihopa, den verklighet som drabbar oss tycks bara
vara en liten avvikelse från hans linje. Men så enkelt
är det inte, naturligtvis...
Jag kämpar för datorn varje dag, varje timma,
alla i familjen vill åt min dator, den enda vi har här
hemma, för att spela, för att studera, för att
kommunicera.
Vi hörde ifrån våra vänner i Kosovo; de ville inte
säga nånting i telefon, de genomlever redan vad
som förmodligen drabbar oss om några dar; mord
och plundringar av lägenheter, hus, fullständigt
kaos.
30 mars
Inga bomber idag, jag sov 16 timmar, inget flyglarm
väckte mig.... En journalist från BBC sa att det
serbiska folket är storsint, de skulle aldrig mörda
piloten i det störtade planet, de skulle ge honom
hembakt bröd och konjak precis som de säger här
att de har gjort. Men hur kommer det sig då att
NATO-generalerna påstår att serberna begår
grymheter mot albanska civila? Jag tror dem båda...
Långt efter det att kriget var slut brukade min far
drömma om bombningarna, gå upp mitt i natten,
lyfta upp mig ur sängen och bära ner mig i källaren:
han gick i sömnen. Jag minns att han gjorde det, jag
gjorde det själv i natt, med min egen dotter, några
gånger. Jag känner det som om en sjukdom går ur
kroppen på mig, en lång historisk feber, en begravd
ångest, som jag har ärvt som serbisk dotter till en
serbisk fader från Herzegovina...
1 april
Vi tillbringade natten i skyddsrummet, tre vuxna, fem
barn och två hundar. Det är faktiskt ett privatägt hus
med ordentlig källare, närmast granne med en
mycket bra och djup tunnelbanestation, samma
som jag övernattade i första gången Belgrad
bombades, det var mest zigenare och mödrar med
små barn där. Vår grupp var en stor familj, en
psykologisk familj, vi bildar en grupp på psykologiska
grunder, inte på biologiska. Vi hölls samman, tror
jag, av fruktan för att bli träffade av någon
NATO-bomb eller av någon lokal stridis. Igår
stormade ett gäng synnerligen primitiva vandaler
genom stan, slog sönder fönsterrutor och skrek åt
alla som de tyckte var annorlunda. Men sen
skingrades de av en polisstyrka med sköldar; till sist
gjorde polisen vad jag hade förväntat mig att den
skulle göra. Vid demonstrationerna '97 befann sig
dessa poliser och deras sköldar på andra sidan,
från mig sett.
...Vi väntade oss bomber över Belgrads
centrum. CNN sa det. I stället togs tre amerikanska
soldater tillfånga av den jugoslaviska armén, CNN
sa det också. Det är ett smutsigt smutsigt krig,
säger jag, skräckslagna människor i källarna,
blåslagna och namnlösa soldater på TV, albanska
flyktingar som gråter i ett i TV och säger alla dessa
saker som människor aldrig skulle behöva säga, i
synnerhet inte i TV. Här står den mänskliga
värdigheten på spel, för oss alla, deltagare som
åskådare. Den 1 april, narrarnas dag.
Mina föräldrar är ensamma hemma hos sig, de
hör nätt och jämnt flyglarmet, de ser på
statskontrollerad TV och då och då ringer de mig
och säger: "Oroa dig inte, det kommer att bli
bra".
Och jag känner mig bättre till mods, pappas röst
lugnar mig, som när jag var barn, han ger mig
trygghet, jag ger inte mina egna barn samma
trygghet. Tvärtom, jag väljer att inte göra det: den
här världen är inte något tryggt ställe.
2 april
Idag är det långfredag... Sonen till en av mina vänner
ringde igår kväll från slagfältet; han kunde knappast
prata, han sa att han var nånstans utan att säga var
och att han var OK till skillnad från några av sina
vänner. Åldersgränsen för frivilliga som vill ansluta
sig till armén har utsträckts till 75 år för män. Och
hur är det med kvinnorna, ingen åldersgräns alls,
ofta är ju de än högljuddare i sin patriotism?
Jag ser havet av flyktingar som iscensätts från
båda sidor om gränsen till Jugoslavien, Makedonien,
Albanien. Det påminner mig väldigt mycket om vad
jag såg '95 när serber från Krajina strömmade in i
Serbien dagar i sträck, utan motstånd, tankar, idéer
om vad som hände och varför. Jag hade en känsla
av att det var iscensatt allt utom smärtan och
deltagarna själva, de var naturliga.
3 april
Det är morgon, en underbar solig morgon, jag
gråter... i natt bombades centrala Belgrad med
skrämmande precision, ja det var militära mål, men
bara 20 meter från en av de största
förlossningsklinikerna på Balkan, samma som jag
föddes i och åratal senare själv födde i. Det var
inrikesministeriets byggnad som förstördes, några
av mina vänner har minnen från att ha genomgått
förhör där.
Jag är lättad, glad för NATO:s precision, det
regnade rentav, men jag känner mig synlig,
utlämnad åt dessa unga ansvariga piloter som flyger
där med sin bomblast och undrar om de kommer att
lyckas träffa den militära byggnaden utan att skada
ett nyfött barn. De befann sig i skyddsrummen,
spädbarnen, mödrarna, och jag gråter, hela denna
fråga om liv och död påminner mig om en
förlossning, om min förlossning, om att vara tapper
och gråta på samma gång.
4 april
Åter en natt i skyddsrummet. Ytterligare två broar
har förstörts på gränsen till Ungern och järnvägen
till
Montenegro har rivits upp på Bosniskt territorium av
NATO:s stabiliseringstrupper där. Faktiska
händelser som ger mig klaustrofobi, stängslet blir
äntligen synligt runt vår bur på zoo: [Här är] vilda
onda serber från 1200-talet, vissa förklädda i jeans,
de flesta talar vårt språk (engelska), men ändå
annorlunda, främlingar. Denna NATO-strategi är
fullkomligt i nivå med våra nationalister som säger:
"När förlossningskliniken skakades av bombernas
detonationer i närheten, så grät inte ens våra
spädbarn, ty de är serbiska spädbarn..." För min
del
är jag inget spädbarn, men jag grät hejdlöst igår när
jag hörde sången "Tamo daleko" ("Långt
därborta i
Serbien"). Det är en vacker sorgsen sång från
första
världskriget, då serbiska soldater gav sig iväg till
Thessaloniki i Grekland för att slåss, och bara ett
fåtal av dem kom tillbaka.
Morfar var en av dem... När jag var barn brukade
han sjunga den sången för mig, när jag växte upp
sjöng jag den sången då jag var utomlands och man
bad mig sjunga en serbisk sång. Det är den enda
serbiska sång jag på en och samma gång kan
sjunga och få folk att gråta till: igår sjöngs den av
tusentals människor på Republikens Plats under
den dagliga konserten. Men jag kunde inte sjunga
den längre, det är inte min sång längre, det här är
inte mitt Serbien längre, jag befinner mig nu i mitt
eget land inburad och i exil.
5 april
Det mest fruktansvärda är på sätt och vis att
egentligen händer ingenting alls: när morgonen
randas så lever vi, vi har mat, vi har elektricitet, vi
har till och med lyxartiklar som whisky. Men på ett
sätt var vi där när allting hände, och än en gång
inte
vi själva utan någon annan. Varje natt överlever vi
vår egen död, som i en skenavrättning. Jag gick in
på ett apotek, det var fullt, fullare än någonsin, men
det gick inte att få tag på värktabletter eller lugnande
medel, och det var vad alla vill ha. Lagret var slut.
En annan detalj: godisbutikerna är fulla, folk köper
godis som tokiga känslomässiga störningar, brist på
kärlek...
6 april
Idag är det årsdagen av Hitlers bombning av Belgrad
1941. Ändå var det de allierades bomber i slutet av
kriget som ställde till störst skador i Belgrad, de
brittiska bombernas så kallade befrielse. Jag vet att
idag kommer alla här att dra denna parallell för att
känna sig bättre eller sämre till mods, vilket som...
Jag satt på terrassen i morse, solen sköljde över
mig kärleksfullt. Jag drömde om havet och den blå
himlen som vi pratade om igår kväll när vi väntade
på luftanfall ute på terassen, medan planen flög över
huvudena på oss. Och planen kom tillbaka. Men de
bombade inte Belgrad igår kväll: än en gång andra
platser, andra offer. Jag har så dåligt samvete för
dessa Andra, mer än någonsin nu i morse. Vänner
och fiender överalltifrån i världen frågar mig, inser
du
hur fruktansvärt det är i Kosovo? Det gör jag, det gör
jag verkligen, och jag har dåligt samvete för att vi
mår dåligt här utan att uppleva samma fasa som de.
Men under de senaste 10-50 åren har kriget för oss
alltid inneburit detta slags osynliga skräck, vi måste
fortfarande springa långt för att nå fram till
katharsis,
bli fria det dåliga samvetet, myterna, inaktiviteten...
Jag känner det som om vi skärs av från resten
av världen, fler raserade broar, fler vänner och
fiender som talar om för oss hur dåliga vi är, fler
galenpannor här som gör karriär på att skrika om
vilket gudomligt folk vi är. Och själva folket? I
källarna eller helt enkelt i sina sängar i väntan på
ingenting.
I natt drömde jag om bomber som föll i källaren, i
sängen, och efteråt kände jag mig lättad och fri. Jag
borde sluta skriva, jag hatar mina drömmar, tankar
och ord. Men det är en last jag har.
Strax före midnatt:
Vi är angripna, vi hör boom boom hela tiden. Jag
hoppas, jag darrar, men ingenting har hänt min
familj. Och vi får hoppas att vi alla överlever och då
menar jag verkligen alla.
7 april
Springa till skyddsrummet med mat, springa ut från
skyddsrummet för att köpa mat. Det är vår, vem
bryr sig. Ringa vänner och släktingar, byta
förnödenheter, varor, fruktan, information: vem är
träffad, var, när, vem står i tur. Aldrig ett varför.
Jag
tittar inte på nyhetssändningarna längre. Jag hatar
dem alla, alla sidor, alla sanningar. De verkar
alldeles för sanna för mig. Jag har ingen distans till
det. Jugoslavien smulas sönder, så synd med alla
dessa broar. Broar förmedlar alltid goda budskap,
folk som bygger broar, tar sig över dem. Offer? Jag
vet inte, det är så sorgligt med alla dessa
bortkastade oskyldiga liv bara därför att ett fåtal
människor inte kunde finna de rätta orden...
Är detta min framtid, att springa ut och in i
skyddsrum, som en råtta? Skolorna är stängda,
barnen har allvarliga vuxna ögon och liv: ut och in i
skyddsrum. Är detta vår framtid?
8 april
Igår kväll satt vi på terassen och väntade. Vi hörde
några kraftiga detonationer. Jag blev döv på högra
örat och det värkte, som när man flyger. Vi började
slå vad, mitt absoluta gehör gjorde att jag vann
vadet, och naturligtvis också min kvinnliga kropp, en
smärtans världskarta: det var en regeringsbyggnad i
centrala Belgrad som blev träffad, bara en knapp
kilometer från oss. Bra, då är vi av med den, det är
något vi har väntat på i dagar, vi i centrala Belgrad.
Vi började skratta av lättnad när vi fick höra att det
inte blev några biverkningar, som NATO kallar de
döda, av Mördarnas Aggression, som Serbiens TV
kallar NATO. Pappas röst darrade, han hörde
ingenting, han såg ingenting, han är redan döv och
för gammal att flytta, men hela tiden sa han: "Vad
kan vi göra nu, ingenting, eller? Jag trodde det var
stekpannan som föll i golvet ute i köket, men det var
ju bomberna, vad kan vi göra nu?"
Igår kväll flyttade den dagliga rock- och
folkkonserten till bron, bron över Donau som förenar
det nya och gamla Belgrad. Alla våra familjer är
splittrade mellan nya och gamla Belgrad, vi vågar
inte gå över bron för att vara hos familjen på andra
sidan, om nu broarna skulle bombas sönder.
Igår var det fotbolls match mellan Grekland och
Jugoslavien: en stor nationell händelse, folk skrek,
sjöng, kysstes och spelarna brydde sig nästan inte
alls om matchen. Jag har alltid tyckt att
fotbollspublikens energi är bortkastad, till sist fick
den ett mänskligt skäl: att stoppa kriget.
I BBC pratade en militär kommentator om det
serbiska folket som fruktansvärda och otroliga
människor som inte bryr sig om något annat än sina
egna liv. Jag kände mig oerhört drabbad av hans
ord, jag vill inte gärna prisa eller smäda något
folkslag, etniskt eller globalt. Jag har aldrig förstått
att det skulle finnas något sånt som brittiska
människor, trots att jag gick tolv år på en brittisk
internatskola, men efter hans uttalande nu så gör
jag det. Jag undrar hur britterna skulle bete sig
under albanska eller serbiska förhållanden.
Det är så mycket som kommer fram hos oss
alla i dessa extrema situationer, så många
upptäckter. Jag insåg att min fruktan, den oerhörda
fruktan som jag tar itu med varje kväll när sirenerna
börjar tjuta bara kunde uppvägas av någon sorts
heroisk handling. Om jag bara visste vad jag skulle
göra för att stoppa kriget...
Zigenerskan i lägenheten intill, min gamla vän, är
ganska samlad nu sedan bombningarna började:
Hennes enda bekymmer tycks vara att vi inte kan
köpa cigarretter längre. Varje gång jag går förbi ber
hon mig om en cigarrett. Allt hon säger nu för tiden
är klokt och sansat, inga fler svordomar,
förbannelser, personliga förolämpningar. Jag
lyssnade på henne, Mica, istället för att gå på en
föreläsning på Belgrads alternativa universitet,
"Orsakerna till NATO:s aggression mot
Jugoslavien". Jag tyckte inte om rubriken på
föreläsningen, men hon använder stora ord på
samma gång som små. Skillnaden mellan henne,
zigenarflickan, och mig, den vita flickan, är nu
minimal, båda två bor vi i lägenheter, lever i för
många känslor, med för få cigarretter och för
mycket öl...
En zigenarpojke bad mig om en slant, jag sa att
jag just hade gett den till min dotter. Han frågade
mig när vi skulle måla påskägg. Det vet jag inte, sa
jag, jag är ateist, men jag ska färga håret till påsk,
det har blivit förvånansvärt vitt på sista tiden.
9 april
Jag minns att den här dan, kort före kriget, ansågs
vara en bra dag att göra barn på om man ville att det
skulle födas den 1 januari år 2000. Jag minns hur
dumt och löjligt det var, jag minns också hur
frestande det var. Nu när dan är här är det ingen i
den här delen av världen som smider sådana planer
längre: I pratet kvinnor emellan om vad som
kommer att hända ifall Jugoslavien invaderas av
marktrupper, hoppas de att de inte är gravida eller
undrar vad de ska göra med sina barn om de själva
måste ta till vapen. Två av mina kvinnliga vänner,
pacifister, feminister, har redan sagt att om det blir
ett allomfattande markkrig, så kommer de hellre att
ta till vapen än att stanna hemma och vänta på att
bli dödade, våldtagna eller skickade i landsflykt. Jag
funderade på att skaffa barn, men så mindes jag en
annan kvinnan som fick barn precis innan
lufträderna började. Hon är i källaren hela tiden, tar
lugnande medel, och hennes baby är sjuk: hon
varken förbättrade eller hejdade den politiska
situationen genom att få barn vid fel tid på fel plats,
tvärtom: hon gjorde det synligt, fel plats och fel tid
och fel handlingar.
Den militära logiken tränger in i vårt dagliga
språk, jag har aldrig tyckt om dataspel eller ens
tävlingsidrott: när det blir tal om att tävla känner
jag
mig förlamad, jag känner mig annorlunda än andra
människor, inte sämre eller bättre.
Vi pratar om att anpassa oss till krigsvillkoren,
hitta nya verksamhetsfält, nya sätt att spänna av
och umgås på. En av mina vänner, som är lärare på
universitet, säger att hon vill hjälpa gamla att städa,
en annan vän arbetar med zigenska barn. Jag
funderar på att starta en skola för våra sysslolösa
barn, som fram till för två veckor sen var vanliga
skolbarn som slogs mot institutionerna för att skapa
sig egna identiteter, oförberedda på krigskatastrofer
eller situationer där det gäller att överleva.
Men den springande punkten idag är att, vare sig
marktrupper sätts in eller inte, så bryr vi oss inte
längre om våra personliga liv: de flesta av oss
uppsöker inte skyddsrummen, tänker inte på att
lämna landet. Vi är bara här, vem bryr sig om för hur
länge, vi kan inte ta oss härifrån på något
anständigt
vis, vi är gisslan hos våra egna maktlösa liv.
10 april
Idag bestämde jag mig för storstädning, frisören här
intill har öppnat och håller öppet som vanligt, fastän
flyglarmet satte igång idag mitt på ljusa dan.
Piloterna var förmodligen "frustrerade" igår
kväll över
att inte ha släppt sina bomber, NATO:s dagliga möte
kommer att bli spänt, militära kommentatorer
kommer att spekulera om den nya världsordningen,
men vi hade en fridsam kväll: inga boom boom, bara
lokala flygplan som har ett mänskligare ljud, så som
flygplan brukade låta.
I morgon infaller den ortodoxa påsken: min
dotter har målat ägg, vi är inte religiösa, det har vi
aldrig varit, jag har tråkigt, sa hon, jag tyckte det var
bättre att hon gjorde något konstruktivt i stället för
att
sitta ensam på sitt rum och tjura i väntan på
flyglarmet. Hon är ett krigets barn, vem vet, kanske
är hon ett Guds barn också. I går sa hon: jag har en
känsla att jag kommer att bli dödad när jag är
sexton, så varför bekymra sig om att gå till skolan
längre. Jag stelnade till och sa bara: du går hur som
helst i skolan.
11 april
Bara en liten tanke till påsk: om någon mördar,
våldtar och bedriver etnisk rensning av albaner,
varför skulle då jag förskonas? En vän till mig, en
mycket rättskaffens människa, kan inte tro att det
händer: vad mig beträffar så tror jag bara alltför
mycket på allting.
Vid midnatt igår kväll var Belgrad på fötter,
sirenerna tjöt, men folk samlades ändå i kyrkorna,
runt kyrkorna för midnattsmässans skull,
påskmässan. Jag betraktade människorna: gamla,
enkla och fattiga människor i slitna kläder, unga
medelålders snobbar och så dessa som var
sällsyntast av alla: de sant troende. Alla trängde ihop
sig med samma tragiska ansiktsuttryck, som i en
operaföreställning på Scala.
Å andra sidan och samtidigt: på bron över Sava
och Donau rasade konserten, rock eller folkmusik
eller vad som helst, folk var arga, patriotiska, trodde
på sin egen makt i stället för Guds. Jag kände mig
inte hemma i någondera lägret: jag tror inte på Gud,
men jag tror inte heller på mig själv mot världen så
som den ser ut. Jag blir rädd när larmet går. Jag vill
inte att mina barn ska riskera någonting för någon.
Så jag gick till videobutiken och hyrde några filmer.
En med Mickey Rourke, min favoritskådespelare
fram till för 18 dar sen: han är så korkad, tänkte jag,
han vet inte längre nånting om mitt liv, han älskar
mig inte mer, så jag kunde inte skänka honom min
beundran längre. Det finns en avgörande erfarenhet
i mitt liv som vi inte delar, så Mickey Rourke och jag
fick göra slut efter alla dessa år.
Jag gick tidigt till sängs och sov som en stock,
kylskåpet ger ifrån sig fruktansvärda ljud, det låter
värre än flygräderna, så jag bestämde mig för att
frosta av honom och göra honom ren och fin idag,
fastän det är ett dåligt omen att städa under påsken,
som mormor brukade säga.
När jag var fem år, så tog mig mormor med till
kyrkan under påsken, i hemlighet så att mina
föräldrar, kommunisterna, inte skulle få reda på det.
Jag minns hemlighetsmakeriet, fruktan och
spänningen då jag gick in i den största byggnad jag
någonsin hade sett i hela mitt liv; den doftade av
märkliga lukter och blänkte av ljus, från taket ner till
golvet. Överallt omkring mig. Efter det första
glädjefyllda ögonblicket minns jag denna känsla som
fram till idag aldrig har lämnat mig när jag går in i en
kyrka: känslan av intighet, maktlöshet, sårbarheten
hos den lilla människa som är jag själv. Jag fick ett
anfall och började gråta som besatt och sa till
mormor: jag kommer att bli bränd, jag kommer att
bli straffad... Hon tog mig därifrån, högst besvärad
av sitt eget misslyckande. Hon köpte en glass och
en leksaksbil åt mig.
Vi pratade aldrig mer om påsken eller kyrkan.
Inte förrän många år senare gick jag in i en kyrka
igen, känslan var i stort sett densamma, men jag
var starkare, min mystiska kris var över, inte löst,
men över. Och mormor var inte längre i livet för att
ge mig svar eller tröst.
12 april
Jag kunde inte somna igår kväll, till sist tog jag en
sömntablett, så var det med det, jag har också
börjat. För att kunna förbli normal har jag låtit bli
att
använda droger under alla dessa veckor, men jag
inser att ingen normal människa kan förbli normal
utan droger, om man vill stanna kvar här.
Jag vill inte ge mig av, jag vill inte lämna min
stad, mina vänner, mina gator, mina vanor, mitt
språk. Jag tror inte på Det Andra: jag förstår dem
som har gett sig härifrån, av rädsla, av behov, jag
skulle själv ha kunnat vara en av dem, men jag vill
stanna kvar.
Vänner från hela världen erbjuder mig
lägenheter, pengar, hjälp... Men det enda jag
behöver från dem och från alla andra jorden runt är
att de försöker stoppa det här kriget.
På dan lever vi i det serbiska kriget: nya
identitetskort, promenader över broarna, solidaritet
bland de skadade... På natten lever vi i Nato-kriget:
detonationer, bränder, skyddsrum... Igår blev en
journalist mördad i centrala Belgrad, framför sitt
hus, mitt på dan. Är detta också krig, och vems krig
är det nu? Och vem står i tur?
Ungarna går på diskotek på dagarna, de ordnar
fester på dagarna. De säger: vem vet, kanske är det
här det sista roliga vi har.
Fler fabriker förstördes i natt, oljelager, Pancevo
och Novi Sad igen, två städer med så fredliga och
lättsamma invånare, under de senaste åren fyllda av
flyktingar från Kroatien och Bosnien. Jag har vänner
i båda två, en av dem emailade mig: ja, vi tänker
fortsätta jobba med våra internationella
sommarskolor, de är viktigare än någonsin. Men just
nu har folk dött här, fast vi i fredsrörelsen
fortfarande
lever...
Han är mycket bättre än jag, jag vill inte fortsätta
med internationella sommarskolor, jag vill inte låtsas
leva ett normalt liv: det kommer att ta år att lägga
detta kaos bakom oss, förstörelsen, skräcken och
vreden, och jag kommer att låta det ta sin tid...
Igår kväll fördes en granne, en äldre man, till
sjukhuset mitt under de intensiva lufträderna. Han
bars ut ur lägenheten fastbunden vid en stol och han
sa artigt: God natt. Jag antar att det var något slags
nervöst sammanbrott: han klarade inte av det
längre, ensam under alla dessa veckor. Hellre då ett
överfullt sjukhus.
En äldre kvinna som jag känner har slutat äta:
hon är kommunist sen tiden före kriget. En av de få
ärliga människor jag känner, men inte desto mindre
dogmatisk. Jag kan föreställa mig vilka frågor och
svar som förtvivlat rusar runt i skallen på henne;
kroppen reagerade.
13 april
Den gamle mannen här intill som sa god natt dog:
god natt mina damer, god natt mina sköna damer.
Idag såg jag på TV: en kvinna med ärr i ansiktet
från tåget som träffades av en Nato-bomb svarade
på frågan om vad hon ansåg om Nato:s aggression:
"Jag skulle bara hälsa på mina släktingar till
påsk".
Jag vägrar att ge intervjuer eller uttala mig
offentligt om vad som händer. Jag är precis som
kvinnan med ärransiktet: en politisk idiot, där idiot
har samma betydelse som i det gamla Grekland: en
människa som förnekas information: på den tiden
de flesta män och alla kvinnor.
Idag, vi alla, över hela världen. Humanitär hjälp
är big business. Det kommer att finnas många
tillfällen till business på denna brottsplats under de
närmaste 20 åren. Jag hoppas att jag slipper bli
vittne till att någon här har dåligt samvete.
Min unge vän från Pancevo skriver till mig, de
bombas så gott som varje natt på grund av sina
fabriker: vi lever fortfarande, samma sak skriver jag
till mina vänner utomlands... Han fortsätter: jag
bedriver lobbingverksamhet mot det militära
tänkandet över hela världen. Tänk positivt.
Uppenbarligen tänker jag inte positivt, men någon
måste tänka negativt också. Oftast är det kvinnor
som gör det.
Jag såg bussar med släktingar och läkare ge sig
av från Belgrads centrum till järnvägsbron där tåget
blev träffat: ingen grät eller var upprörd. Jag
betraktade min spegelbild när jag gick förbi ett
fönster. Jag hade också förändrats. Jag gråter inte
längre, jag sover under räderna, jag arbetar på
dagarna, jag skrattar. När man blir van vid alltihop
minskar möjligheterna att få slut på det, man bara
glömmer hur och varför...
14 april
En mycket kraftig detonation från ingenstans väckte
mig: så ser det ut, det finns bara ett sätt att lugna
sig. I stället för att skriva, laga mat eller, vem vet,
kanske läsa handlar det bara om tvångsmässiga
rörelser för att stilla smärtan i magen på mig.
Jag tittar på kortet av min kusin som dog för
bara några månader sen i AIDS: efter tre veckor får
jag till sist tårar i ögonen igen. Det nya är att jag
är
lycklig över att hon inte plågades längre: fattig, sjuk
och förstörd som hon var skulle hon ha lidit ännu
mer i detta omänskliga, historiska ögonblick.
Tiden rämnar verkligen: vi återvänder till
fyrtiotalet, gubbar från andra världskriget
kommenderar unga människor som inte vet
någonting om krig förutom att man dör. Någon
pratade idag om fyrtiotalets farliga drömmar:
förstörelse och återuppbyggnad. Jag minns min
vän, kommunisten från Italien, som talade om
sedernas växlingar: fyrtiotalet är min tid,
återuppbyggnadens era, att börja från ingenstans,
skapa livet på nytt...
15 april
Mitt i natten började fönstren skallra våldsamt som i
en skräckfilm och himlen stod i lågor: min dotter
vaknade och tjöt och klamrade sig fast vid mig. Hon
är större än jag nu, men med ens var hennes kropp
ett litet barns. Jag var så känslomässigt trött att jag
nätt och jämnt kunde få upp ögonen. Hon var rädd,
men hon ville inte lämna sängen, gå till
skyddsrummet... Hon frågade mig, var är det nu,
varför detta fruktansvärda oljud. Jag sa, det är vår
armé älskling, var inte rädd. Det var första gången
sedan kriget började som jag gjorde skillnad på vem
som använde vapnen och det var bara för att lugna
henne, inte för att jag tror på det.
Igår var över tusen människor på den mördade
journalistens begravning, han hade tre kulor i
bakhuvudet: ett signerat, professionellt mord.
Historierna om hans död är ännu värre än detta
mord i kallt blod. Ju fler historier jag hör desto
mindre övertygad blir jag om att det finns någon
historia: han var en modig, intelligent, inflytelserik,
snygg man: jag antar att det räcker...
Hemska, hemska bilder av flyktingarna som
dödades när bomberna föll över konvojen i Kosovo.
En hemsk Nato-definition av oförutsedda skador vid
angreppet på den militärkonvoj man hade siktat in
sig på. Jag såg några soldater här i Belgrad: de var
unga, mycket nervösa och bar klumpigt på sina
stora vapen. Jag kan föreställa mig dem i en konvoj,
om natten i Kosovos skogar: alla dessa stadspojkar
skulle kunna vara mina söner...
16 april
Jag påbörjade denna dagbok, min krigsdagbok, den
17 mars 1998, mer än ett år innan konflikten i
Kosovo började. Dess titel: Normalitet; en moralisk
opera av en politisk idiot. Jag kan knappt minnas hur
mitt liv gestaltade sig innan jag började tänka på det
här sättet. Jag kan knappt minnas livet innan
bombningarna av Jugoslavien började den 24 mars.
Men jag framhärdar; jag vill inte gå tillbaka, bara
framåt. Bokstavligen till vilket pris som helst. Jag
kan inte låtsas att jag inte känner till vad jag har sett
under de senaste veckorna, åren.
I natt blev det panik här hemma: ljus och ljud
från det jugoslaviska artilleriet täckte himlen över
Belgrad som i en militärparad, medan noga räknat
300 Nato-plan flög över staden, också det som i en
militärparad.
Barnen började skrika, av skräck och av glädje,
som på cirkus. Jag föste snabbt ner dem i det lokala
skyddsrummet: jag bälgade i mig vin för att få
händer och knän att slutta darra och sedan gick vi
tillbaka hem, där barnen, som de säger, känner sig
bäst till mods. Vi sov som stockar.
En vän till mig som är professor i kemi och har
rest en massa sa: jag vet inte något ställe i världen
med så underbara mikrokosmos och ett sånt
fruktansvärt makrokosmos som Belgrad i
Jugoslavien. En annan vän sa; jag hoppas kriget
skonar Belgrad och andan här, vi har redan räddat
det en gång 1992, när vi avväpnade alla dessa
människor, som var lika våldsamma varifrån de än
kom i det forna Jugoslavien, med denna lättsamma
Belgrad-anda.
Igår var vi ute och shoppade: affärerna är fyllda
och priserna sjunker, i synnerhet på kläder. Folk har
inga pengar att handla för längre, och de som har
några sparar dem för kommande prövningar. Vi
kallade det för den sista shoppingen. Jag har alltid
hatat att handla kläder, men igår tyckte jag om det,
kanske för att jag trodde att det var sista gången.
Vi hörde på radion att ungdomarna inte längre
behöver avlägga det nationella provet för att komma
in på gymnasiet: deras glädje är oerhörd. Det var ett
orättvist och hårt prov, men ungarna är glada för att
slippa alla prov, alla skolor, allting. Förstår ni inte
nu
att det var meningslöst att gå i skolan, säger dom,
det är annat som gäller: makt, pengar... De ser inget
samband mellan kunskap och makt och pengar, inte
efter det här kriget.
Folk från utlandet frågar mig: "Hur ställer sig det
serbiska folket till att de bombade flyktingarna dog?"
En sån fråga! Likadant som till alla andra civila som
har dött, och det är redan alltför många under dessa
"humanitära bombningar". Det har aldrig fallit
mig in
att tänka på döda civila som albaner eller serber.
Men uppenbarligen känns det annorlunda för folk
från Nato-länderna. Och det kanske det bör göra:
det är deras bomber, deras skattepengar, som
medborgare i demokratiska länder brukar säga. De
kan dessutom välja sina offer.
En annan årsdag, den 16 april är påskdagen då
de allierade bombade Belgrad för att befria det i
slutet av andra världskriget. Vi ska nog inte
missbruka parallellerna för att känna oss bättre eller
sämre till mods. Då dödades ungefär tusen
människor i Belgrad, en förlossningsklinik, inte min,
träffades det var den näst största i regionen och
femton nyfödda dog. I det krig som pågår nu befann
sig de nyfödda i källaren och sjukhuset träffades
inte, vi för hoppas att det fortsätter så, vi får
hoppas
att de "humanitära" bomberna skänker oss fred,
och
inte bara frid efter döden.
17 april
En amerikansk journalist citerade en australisk
hjälparbetare i Kosovo som sa: Tack Nato för att ni
bombar oss, för att ni förstör våra filtar och
mediciner. På presskonferensen svarade en
Nato-officer: beklagar, men våra kartor är gamla.
En kvinna på marknaden som sålde hemystad
ost från sin by till mig sa: de bombar oss varje dag,
låter rena helvetet bryta lös, allting förstörs. Kan
inte
någon tala om för dem att armén lämnade byn för
två år sedan. Jag antar att det är gamla kartor här
också.
I natt förskonades Belgrad från bomber, men
vädret är fruktansvärt idag, det regnar, vindbyar slår
mot fönstren, glaset skallrar och delar av fasaden
på gamla byggnader lossnar och faller till marken
med ett brak: Folk vill inte gå ut på grund av vädret,
men de går ut för att se bomberna falla. Jag vet inte
varför.
En ung soldat som överlevde fyra år av krig i
Krajina sa åt mig: gå aldrig ut för att se bomber falla,
det är inte bra för ens nerver och man har
fortfarande långt kvar. Jag följer hans råd. Jag går ut
i regnet men aldrig under bombningarna.
Folk är deprimerade, verkligen, på allvar: jag hör
talas om fler och fler som inte vill gå upp ur sängen:
ingenstans att ta vägen, ingenstans att gömma sig.
De tittar på tecknade filmer på TV hela dan: inga
nyheter kan nå dem eller skänka dem nån ljusning i
livet. Våra liv liknar berättelser från
flyktingförläggningar, jag samlade sådana för några
år sen. Jag är mycket aktiv, alldeles för aktiv: det är
depressionens andra sida. Jag arbetar och fungerar
utan något som helst nöje, som en robot, angelägen
om att alla sysslor måste skötas, stora som små,
det spelar ingen roll.
18 april
Det är söndag, men vem vet, vem bryr sig: vi har
upplevt samma dag ända sen kriget började. Varje
morgon samma ritualer, som i en film jag nyligen
såg med Bill Murray, fastlagda som för evigt. Vi
försöker hitta utrymmen däremellan, för att undvika
nån otrevlig liten detalj, men likafullt blir dagen idag
precis som den var igår, som den kommer att bli i
morgon...
Igår gick ett traditionellt maratonlopp här i
Belgrad, i hällande regn... Ett offentligt bröllop i
TV...
Vad annars, alla dessa försök, som vissa fördömer,
att få livet att gå vidare...
Jag tycker att de som klarar av att leva så ska
göra det, personligen är jag fjärran från allt som
liknar ett mänskligt liv, kunde jag välja så skulle jag
hellre vilja vara en kackerlacka nu, det vore mycket
säkrare...
I natt träffades tre fabriker i Pancevo igen, bara
någon halvmil utanför Belgrad: också "den
farliga"
som den kallas sen bombningarnas första nätter,
när jag var nere i tunnelbanan och det blev en
syreläcka. En del människor har evakuerats; för
Belgrads del var vinden gynnsam, vi hade tur igen,
men sådana tärningskast är inget jag vill satsa mitt
liv på, om jag nu kunde välja.
I Batajnica, nära flygplatsen, dödades en treårig
flicka då en fönsterruta exploderade på grund av en
detonation. Hon var så bortskämd, sa hennes
pappa, hon sa jag vill gå på toaletten, sen sa hon jag
vill inte, och när jag väl hade släppt in henne så kom
hon aldrig ut igen.
Jag vet av egen erfarenhet hur hemskt det är att
ha bortskämda barn när bomberna börjar falla: de
skäms för att göra saker som att tejpa fönstren, de
skäms för att vi gör sånt, det är så förödmjukande,
som att överleva...
19 april
Igår kväll talade mina vänner om vår framtid: i
mycket, mycket pessimistiska ordalag. De är alla
bildade människor, utan något sparkapital,
utblottade under de senaste årens ekonomiska
omvälvningar, med mer eller mindre starka
patriotiska känslor, de tillhör oppositionen men är
avgjort människor som av en eller annan anledning
inte vill gå i landsflykt.
En känsla som har vuxit sig starkare bland
vanligt folk här efter att detta krig började är att
ingen
egentligen längre vill veta av oss någonstans,
kanske inte ens här. Det är en högst underlig känsla
för unga och medelålders människor, men ganska
vanligt förekommande hos de äldre, dock inte hos
dem som är fysiskt starka. Det är mer än
depression, det är sunda förnuftet som antar
depressionens former.
Berömda författare från hela världen talar också
om oss, det serbiska folket, i sina texter: oförmöget
att frigöra oss, att vakna, medskyldiga till grymheter,
alla vi serber... Jag tänker inte nämna några namn,
några av dem var rentav mina vänner, för att inte
säga människor jag beundrade. Jag förlåter dem
alla, men jag vägrar att läsa dem eller ens beakta att
de finns, på samma sätt som jag för några år sen
gjorde med de av våra inhemska författare som
ställde sig i den aggressiva nationalismens tjänst:
för mig existerar de inte längre... de har förlorat sitt
folk, så för vem skriver de egentligen nu?
20 april
I stället för att stå på broarna borde folk vakta
fabriker som kan förorsaka ekologiska katastrofer,
två sådana har redan bombats har jag hört. Det
sägs att folk på broarna manipuleras av partierna,
att partierna sins emellan kämpar för att manipulera
dessa folksamlingar, men jag har sett deras
ansikten och jag är en av dem.
Jag bär inga märken, jag skyltar aldrig med
några tecken, vare sig i krig eller i fred: jag känner
mig manipulerad med Levi på mina jeans, jag köper
aldrig märkeskläder, och inte märkestankar heller.
Men jag är lika manipulerad som folket på broarna,
på gatorna, i cigarrettköerna, med patriotiska eller
landsförrädiska tankar. Jag vet det och jag är beredd
att erbjuda min kropp som skydd åt de farliga
fabrikerna eller att ingå i en obeväpnad skiljemur
mellan serber och albaner i Kosovo. Det är ett
heroiskt sätt att vara feg på. Men ingen ger mig eller
folk som mig en chans.
Jag känner till en del människor de gör ingenting,
lyssnar inte på nyheter och fruktar bara den framtid
de inte kan påverka som byter politiska åsikter från
vänster till höger på en halvtimme, under loppet av
ett samtal, bildade, intelligenta människor. Är de
manipulerade, är de galna, är de dessa onda serber
som vissa utomlands kallar oss...
Jag har så många skamkänslor, privata och
allmänna, men det finns en global också, som
innefattar båda sorterna när jag sluter ögon varje
kväll i min säng: det är en känsla av att vara precis
vad jag är, nånting är fel, om inte annat så detta att
jag inte kan finna någonting att älska hos mig själv,
vilket innebär att jag inte har någonting att föra
vidare.
Jag ser på film med andra ögon nu sen kriget
började. Jag lägger märke till att i varje spännande
film finns det åtminstone en nogsamt genomarbetad
våldsscen; filmens känslomässiga påverkan
grundas just på denna verkan av chock på ens
nervsystem: det är därför som jag inte kan se filmer
längre, utan lyssnar på Mozarts Requiem i stället;
hans utgångspunkt är nämligen denna: döden är här
för att hämta dig, var beredd och var lycklig.
Åh, ja, och något om grymheter, om albanska
flyktingar... Jag ber er, alla ni som läser detta, att
förstå att jag tar på mig all skuld ni vill. Jag vet vad
som händer, även om jag inte har andra bevis än att
folk berättar om det, så som jag berättar alla dessa
saker om mitt eget liv och förväntar mig att ni tror på
mig.
Detta är mitt kors: Nato-bomberna, serbisk
patriotisk död. OK, det finns väl ingenstans att ta
vägen mellan påtvingad patriotism och påtvingade
skuldkänslor. Det skulle behövas ett nytt liv för att
klara av det.
Och mellan påståendena att kemiska fabriker
har bombats såväl som en tobaksfabrik och
påståendena om motsatsen, så finns det inte så
mycket utrymme: vi måste andas luft, dricka
vatten... även om vi inte måste röka cigarretter, så
är det rök i luften, över vattnen, den sveper in
skogarna, lägger sig över alla sidor, med och utan
uniformer, goda som onda...
22 april
Varje natt dricker jag vin för att kunna somna, jag
ger till och med barnen vin så att deras sömn blir
djupare och detonationerna mer avlägsna. Men
mina drömmar säger vad min vakna hjärna inte vill
veta: i natt drömde jag att någon försökte få min
dotter inblandad i mordet på skolungdomarna i
Colorado. Jag drömde om ett foto där de båda
mördarna/pojkarna flankerade min dotter. Hon vet
inget om det, jag vet för mycket: hon är med på
bilden därför att hon är serb.
Jag tror ju inte på sånt trams, fördomar finns
hos alla, även hos dem som inte tror att de har
några; men så i morse såg jag på CNN hur serbiska
barn blev trakasserade på en amerikansk skola
därför att de var serber och därmed ansvariga för
den serbiska politiken. Jag tycker inte om mina
drömmar, jag tycker inte om min verklighet, jag får
försöka i kväll utan vin, utan sömn...
I natt träffades och förstördes presidentens
residens: inga kommentarer. Vill någon verkligen ha
mina kommentarer. Officiell TV visar långa, stumma
bildsekvenser från den förstörda villan, utländsk TV
tar det personligt.
Och vi politiska idioter anlägger än en gång en
särskild synvinkel: nu tänkte jag omedelbart på
modern till en av mina vänner utomlands, en äldre
kvinna som lever där i närheten: hon befann sig
definitivt i sitt hus, hon har varken skyddsrum eller
andra möjligheter. Jag känner till historien om henne
och hennes fars hus där i maktens boningszon. När
de väl kom till makten ville alla människor med makt
bli av med henne. Men familjen har lyckats behålla
huset under fyra generationer, mot alla och nu till
sist mot Nato. Jag önskar att kvinnor som hon ska
vinna alla krig.
23 april
Jag antar att ni allihop vet att TV-huset träffades i
natt: ett av mina fönster flög upp på grund av
explosionen. Jag bor alldeles i närheten och mina
föräldrar precis därbakom. Vi är OK allesamman,
bortsett från TV-arbetarna som gick åt, vanliga
hantverkare som inte hade en aning om hur
programmen skulle se ut.
Jag känner mig OK, bortsett från de där
människorna på marknaden i morse, vilka så tydligt
var plågade av inte begripa nånting. Så sent som
igår tänkte jag att nu slåss alla om våra själar, vi
serber som har förts vilse, alla dessa lokala och
internationella TV-bolag: från planen slänger man till
och med ner amerikanska flygblad som berättar för
oss om oss själva... Inte ens tonårsmördarna i
Colorado kunde avleda uppmärksamheten från vårt
bildningsprogram. Pappa sa: nedslaget var inte så
farligt, det värsta var att se de huvudlösa kropparna
bäras ut ur TV-huset.
Serbisk TV sänder igen, bättre än igår: vissa
utländska journalister som kom hit för att rapportera
igår fruktar redan för livet. Jag fruktar för min själ,
och ja för mina barn som går omkring i centrala
Belgrad, i närheten av före detta TV-huset: de säger
att det fortfarande finns dolda bomber där som inte
har exploderat.
Jag var på grekiska ambassaden idag:
ambassaden är öppen men konsulatet är stängt.
Och det är den sista ambassaden som utfärdar
humanitära visa under mycket strikta
bestämmelser. De var trevliga, ömsinta. Det var de
våra som fick mig att gråta.
En gammal kvinna tjatade, jag måste ta en taxi
och åka och se om jag släckte ljuset, jag kan vålla
en eldsvåda (regler under bombningarna). Men det
är inget larm nu, sa jag. Spelar ingen roll, sa hon,
det kan vålla en eldsvåda. Unga, gamla,
medelålders kvinnor från skilda samhällsskikt log
hela tiden mot den grekiska personalen för att få
visum, de vädjade, argumenterade, grät...
Gode Gud, jag vill inte ha det så. Jag vill inte ha
nåt visum, jag bad att få passet tillbaka utan visum:
de kunde inte hitta det. Så gick det med det, jag
försökte bli privilegierad och nu är jag en person
utan identitet. Jag känner mig fri. De hittar passet på
måndag, sa dom, men jag vill inte resa längre, inte
skiljas från familj och vänner, som inte är så
privilegierade utan förödmjukade, inte ens för två
dar. Måste vi ge oss av så gör vi det tillsammans,
som albanerna gjorde. Värdighet och kärlek är det
enda vi ännu kan förlora.
24 april
Eftersom bländverket från det stora Nato-firandet i
Washington visades i alla TV-kanaler, så trodde vi
här i Belgrad att broarna skulle bombas, att det hela
skulle slutföras i en enda stor bländande operation
och att allt sedan skulle börja på nytt: den nya
Nato-eran.
Jag såg militärvalserna, fanorna, uniformerna,
publiken, talen... Det var lika overkligt som vår
verklighet här, den där politiska idioter bombas. Den
verkligheten är inte allvarlig och bister, så som
kommentatorerna hävdar att den värld som Nato
beskyddar har blivit, utan lustig, overklig och farlig.
Vi, som är gisslan hos båda sidor, och hos det
dåliga vädret, stannar hemma och tittar på det liv
andra lever på TV, bilden kommer och går allt
eftersom vem som är militärt starkast för tillfället.
Belgrad bombades inte i natt, men larmet ljöd
ändå. Jag sov gott. En vän till mig från Rakovica (en
svårt skadad del av Belgrad) ringde till mig i går
kväll: hon har brutit samman, fönstret i hennes
sovrum rasade över henne när hon låg och sov, hon
är rädd för radioaktivitet, hon vill ha barn, resa
utomlands, men det enda hon kan göra är att gå till
videobutiken och se på filmer medan bomberna
faller runt hennes sovrum.
Jag tror att jag ska sluta skriva på ett tag,
förutom att det upprepar sig hela tiden cirklar mitt liv
kring TV-programmen.
PS. Jag fick just höra att de anställda på
Belgrads TV blivit förvarnade av Nato om nya
luftangrepp, men att de beslöt att stanna kvar i
enlighet med sina order. Inte alla av dem, antar jag.
Jag tror inte på order, jag tror inte på heroism, jag
ser alltid något annat, något hemskt, därbakom och
det händer oundvikligen, i synnerhet händer det dem
som tror på heroism och order.
Jasmina Tesanovic
Översättning från engelskan: Ingemar Johansson |
26 mars